onsdag 10 augusti 2011

Att bli sedd

När en människa ser dig,
verkligen ser dig 
och inte det du är, 
eller gör, 
eller säger, 
utan verkligen ser dig. 
Då är du med om något stort.

Jag vill här berätta om några människor som sett mig under årens lopp.

Skolsköterskan och skolkuratorn som för 12 år sedan satt med mig under ett elevomsorgsmöte för min son, då dödssjuk, där jag kämpade med näbbar och klor för att han skulle få den assistent han var berättigad till. Jag möttes av en kallsinnig rektor. Inte förrän jag hotade med skolverket och lade fram skollagen gav rektorn med sig. Under mötet, där jag kände mig otroligt utelämnad och ensam, lade någon en hand på mig, en hand med värme och i den värmen kände jag allt stöd jag behövde för att orka. Efter mötet kom skolsyster och skolkurator fram till mig och sa: VI är på din sida. Jag glömmer det aldrig och jag är tacksam till er för evigt. 

Läkare L.P. som tittade rakt på mig och sa: Det här är inte ditt fel när min son kastade en strumpa i huvudet på honom. L.P. Visste hur mycket jag skämdes, och han förstod hur mycket jag kämpat med allt som hände under min sons ALD, där ett mycket ... låt oss säga... kreativt humör var ett symtom på sjukdomen som kom att beröva min son hans barndom, men inte hans liv. L.P. Såg inte bara mig, han såg även min son. Det är tack vare att L.P. som min son lever. L.P. hade modet att lyssna på en mig, och se mig och se att min mammakänsla var rätt, någonting var väldigt fel. L.P. är en läkare som inte har någon fånig prestige utan kan lita på en mammakänsla och göra de undersökningar som krävs. Utan L.P.'s klokhet och kunskap hade vår familj för evigt sett annorlunda ut. Jag är dig evigt tacksam, tack för min sons liv. 

Barnmorskan som såg mig för drygt fem år sedan när jag väntade mitt tredje barn, hon såg genom min käcka fasad och tvingade mig att vila när jag hade havandeskapsförgiftning. Hon visste vad jag behövde höra för att jag skulle förstå att jag fick vila, att jag behövde vila, att jag var värd vila. Jag är dig evigt tacksam för din klokhet och fasta hand.

Läkaren som förstår vad som är fel med mig, läkaren som ställde rätt diagnos och lyssnar genom allt mitt osammanhängande prat och hör vad jag säger. Som ser vem jag är, som förstår att jag inte förstår att jag är sjuk. Som förstår att jag inte förstår att jag är värd att bli frisk. Som förstår att jag inte förstår att jag inte måste bära andra. Som förstår att jag så smått börjar förstå, det där med att jag inte har förstått på så väldigt många år. Jag är dig evigt tacksam för att du orkar lyssna på allt brus som kommer ut genom min mun, att du är så klok att du hör vad det är jag säger.

NI har sett mig, 
vem jag är, 
rakt genom det andra människor aldrig kommer förbi. 
Det är stort. 
Och jag är er alla evigt tacksam.




2 kommentarer: